Skekarsbo vid Färnebofjärden

Efter turen till Ingbo källor åkte vi vidare mot Skekarsbo, en utsiktsplats i Färnebofjärdens nationalpark. En färd på smala vintervägar genom skogarna utanför Tärnsjö.

Det var inte utan att jag höll i hatten (hade gjort om jag haft någon i alla fall) och bad till gudarna om att jag inte skulle möta någon på de smala och hala småvägarna. Det gjorde vi nästan inte heller, en enda bil och den mötte vi lämpligt nog när vi nästan var framme och vägen var bred och fin.

dalälven vid skekarsbo
Utsikt från bilparkeringen

Här inne i fjärden, eller viken vilket det nu är, har isen nästan lagt sig helt på Dalälven. Jag förmodar att, om kylan fortsätter, det inte dröjer länge förrän isen lagt sig ordentligt och man kan se folk ute och åka skridsko eller skidor över isarna. Inget för mig, ska jag ge mig ut på isarna vill jag försäkra mig om att det är bottenfruset först 😉

bryggan vid skekarsbo

båtplats vid skekarsbo

Översnöad båt

Vid Skekarsbo finns också ett utsiktstorn, Skekarsbotornet, från vilket man ska kunna se i princip hela nationalparken. Tornet är 20 meter högt och mäter 97 meter över havet från högsta plattformen. Inget för mig som är höjdrädd med andra ord – jag fick nöja mig med vyerna i marknivå.

Översnöade bojar
De här bojarna flyttar sig inte någonstans innan våren anländer 🙂

Jag måste medge att jag är inte helt säker på stavningen här, på vissa ställen kan man läsa Skekarsbo och på andra Skekarbo. Jag har valt den förstnämnda stavningen av den anledningen att det är vad nationalparkens hemsida valt att använda.

Med det vände vi hemåt, nöjda och belåtna efter dagens naturupplevelser. Som lite kuriosa kan jag berätta att jag också fick se två örnar (vid olika tillfällen). Några foton kan jag inte bjuda på för naturligtvis dyker de upp när jag kör bil, fotografering vid dessa tillfällen är klart olämplig. Vi tror hur som helst att det var havsörn vi fick beskåda, mäktiga fåglar minst sagt.

Tillgänglighetsanpassat i reservatet

I onsdags for vi ju runt en del och hamnade slutligen vid Hälleskogsbrännans naturreservat, det första naturreservat jag sett som varit tillgänglighetsanpassat vilket jag nämnde i onsdagens inlägg. Jag får förmoda att det är Länsstyrelsen i Västmanlands län som ordnat med ramper och annat som underlättar för de med en funktionsnedsättning liksom för de som vill ta med sig barnvagnen upp till utsiktstornet.

Skylt Hälleskogsbrännan

Klicka på bilden så kan du läsa vad som står på skylten!

Längs rampen, som du kan se här nedanför, finns små ”rastplatser” i form av plattformar med sittplats för den som behöver sätta sig och vila en stund. Rampen är lång och lutar svagt uppåt (eller nedåt beroende på vilket håll du är på väg åt) så det kan kan vara bra att kunna sätta sig en stund om man inte är i så god form av någon anledning.

Ramp Hälleskogsbrännan

Här ser du hur rampen vindlar sig fram över det brända området. På sina håll finns också små trappor ned till marken och även här har man tänkt på dem som har en synnedsättning så trapporna är tydligt utmärkta med ”punkter” i avvikande färg och struktur så att ingen ska behöva kliva utanför rampen av misstag.

I slutet av rampen finns ett utsiktstorn i två våningar, detta torn har bara trappor men för den som inte kan – eller vill – klättra upp finns en utsiktsplattform nedanför tornet. På plattformen finns gott om sittplatser för den som vill pausa en stund och fascineras av utsikten över naturen som så sakteliga återhämtar sig efter den stora branden.

Uteklassrum

Här finns även ett ”uteklassrum” för föreläsningar och under detta finns både tillgänglighetsanpassade toaletter liksom en regn- och vindskyddad grillplats. Vill man inte grilla kan man alltid använda sittplatserna som skydd om det skulle börja regna. Sen kan väl jag, i dessa torkans tider, fundera lite över valet att bygga ett flertal grillplatser här ute i skogarna. Men å andra sidan är det ju bättre att folk använder dem än att någon får för sig att använda en engångsgrill här, men förhoppningsvis är folk kloka nog att följa det totala eldningsförbud som råder just nu.

Jag måste säga att det är imponerande vilket jobb som lagts ned för att göra platsen tillgänglig för alla, det underlättar ju helt klart även för oss som inte har några direkta funktionsnedsättningar. Att ta sig upp på Grävlingsberget utan att använda rampen skulle vara ett ganska stort projekt för som ni ser på fotot med rampen så är markerna inte särskilt lättillgängliga.