Kyrkobesök & en tvättäkta sötnos

Idag bar det iväg till Aspnäs naturreservat där också Aspnäs gårdskyrka tronar upp sig. En liten men naggande god kyrka som inte rymmer många människor men som ändå har sin charm.

Kyrkan, som är byggd på 1300-talet, var en gång ett privatkapell för folket på godset Aspnäs numera tillhör den Uppsala stift. Den som vill läsa mer om kyrkan hittar information här.

Vi var, som vanligt, mest ute efter naturupplevelser så kyrkan var kanske inte det som intresserade oss mest, men en trevlig bonus blev den ändå. Aspnäs naturreservat ligger vid sjön Tämnaren och här får man gå genom kohagarna för att ta sig ut till själva sjön. Idag låg hagarna tomma framför oss, annars hade jag nog varit lite för skraj för att gå där 😉

vinter vid sjön
Vinter vid sjön Tämnaren – Aspnäs naturreservat
u_stilleben i naturreservatet
Vinterstilleben i en av kohagarna
u_sten
En vacker sten, tyvärr oläsbar, pryder sin plats på en kulle i en av hagarna
u_en vacker vinterdag
En riktigt vacker vinterdag fick vi avnjuta
eget_vägvisare
Vägvisare fanns det gott om, ingen av dessa platser fick besök av oss idag. Vi spar dem till ett annat – kanske varmare – tillfälle
eget_vinterväg
Här vandrar vi mellan hagarna, nu var det inga djur där men det kändes ändå liksom tryggast 🙂
det ensamma trädet
Ett ensamt träd vid sjöns strand, inte för att det är lätt att se men det vita bortanför vassen är sjön 🙂

Efter att ha avnjutit vår vackra, svenska natur i härligt vinterväder begav vi oss i stället mot Uppsala och en god middag med sonen och hans sambo. Där bor också världens sötaste lilla hund som idag faktiskt fastnade på bild. Nu är jag, som bekant, inte någon fena på att fota med mobilen men jag tror jag fick till ett par dugliga foton ändå.

Skekarsbo vid Färnebofjärden

Efter turen till Ingbo källor åkte vi vidare mot Skekarsbo, en utsiktsplats i Färnebofjärdens nationalpark. En färd på smala vintervägar genom skogarna utanför Tärnsjö.

Det var inte utan att jag höll i hatten (hade gjort om jag haft någon i alla fall) och bad till gudarna om att jag inte skulle möta någon på de smala och hala småvägarna. Det gjorde vi nästan inte heller, en enda bil och den mötte vi lämpligt nog när vi nästan var framme och vägen var bred och fin.

dalälven vid skekarsbo
Utsikt från bilparkeringen

Här inne i fjärden, eller viken vilket det nu är, har isen nästan lagt sig helt på Dalälven. Jag förmodar att, om kylan fortsätter, det inte dröjer länge förrän isen lagt sig ordentligt och man kan se folk ute och åka skridsko eller skidor över isarna. Inget för mig, ska jag ge mig ut på isarna vill jag försäkra mig om att det är bottenfruset först 😉

bryggan vid skekarsbo

båtplats vid skekarsbo

Översnöad båt

Vid Skekarsbo finns också ett utsiktstorn, Skekarsbotornet, från vilket man ska kunna se i princip hela nationalparken. Tornet är 20 meter högt och mäter 97 meter över havet från högsta plattformen. Inget för mig som är höjdrädd med andra ord – jag fick nöja mig med vyerna i marknivå.

Översnöade bojar
De här bojarna flyttar sig inte någonstans innan våren anländer 🙂

Jag måste medge att jag är inte helt säker på stavningen här, på vissa ställen kan man läsa Skekarsbo och på andra Skekarbo. Jag har valt den förstnämnda stavningen av den anledningen att det är vad nationalparkens hemsida valt att använda.

Med det vände vi hemåt, nöjda och belåtna efter dagens naturupplevelser. Som lite kuriosa kan jag berätta att jag också fick se två örnar (vid olika tillfällen). Några foton kan jag inte bjuda på för naturligtvis dyker de upp när jag kör bil, fotografering vid dessa tillfällen är klart olämplig. Vi tror hur som helst att det var havsörn vi fick beskåda, mäktiga fåglar minst sagt.

Ingbo källor i vinterskrud

Idag blev det en tur till bland annat Ingbo källor som finns vid Östa naturreservat utanför det lilla samhället Tärnsjö. En plats som kan vara näst intill magisk när vädret är på det humöret.

I skogskanten hittar du källorna som levererar imponerande 4,3 miljoner liter vatten per dygn! Fram till den första källan leder en tillgänglighetsanpassad ramp så att även personer med funktionsvariationer kan ta sig ut till källan.

ingbo kvarn i bakgrunden

ingbo källa

vinter vid ingbo

Just idag kunde jag fånga fantastiska speglingarna på källornas yta, fantastiskt att vattnet stundtals är helt spegelblankt (på det ena fotot) med tanke på hur mycket vatten som passerar förbi!

upp och ner på källan

upp och ner i ingbo

Vid källorna finns också en gammal kvarn, en restaurerad skvaltkvarn som numera är i sin forna glans och där du både kan köpa skvaltkvarnsmalt dinkelmjöl liksom hyra in dig för att mala dina egna, ekologiska sädesslag. Mjölnarens stuga (tror jag att det är) hittar du också här.

ingbo kvarn

igenobommad stuga i ingbo

För den vandringssugne finns det en fin vandringsled som passerar förbi vid källorna, ett perfekt ställe för ett litet stopp på vandringsvägen!

för den vandringssugne

Dagen till ära var omgivningarna täckta i ett tjockt lager rimfrost och ni som känner mig vet ju att jag inte kan låta bli att fota när frosten visar sig!

vass med frost

frostigt i ingbo

Här tillbringade vi en hel del tid innan vi gav oss vidare mot Skekarbo, på andra sidan Tärnsjö, för att se om vi vågade oss upp i utkikstornet. Jag kan redan nu stilla er undran – det gjorde jag inte 😉

Höst längs järnvägsbanken

I lördags tog jag mig en liten promenad längs järnvägsbanken på södra sidan om Dalälven. De bilder ni tidigare sett därifrån är från den norra sidan av älven. Omväxling förnöjer sägs det!

Nu får jag erkänna att det mesta är sig likt vilken sida av älven man än väljer men den södra sidan bjuder på en betydligt mycket längre promenad vilket kändes välbehövligt efter pizzan jag tryckte i mig en stund innan!

Krokigt
Utsikt vid en av de mindre broarna – en krokig älv
Längs järnvägen
Utsikt från en av de mindre järnvägsbroarna
Vid järnvägsbron
Framme vid den största och längsta av broarna – den såg ni på bild från andra hållet för någon vecka sedan!

Det var också längs den gamla järnvägsbanken som jag insåg att det ibland är lätt att missa skogen för alla träd! Just den skog ni ser på bilden är en del av de svämskogar som finns runt älven och som är en del av naturreservatet. Jag förmodar att dessa björkar är den sort som kallas glasbjörk då den tydligen gillar att växa på våt och dåligt dränerad mark – vilket är fallet här!

Björkstammar
Svårt att se skogen för alla träd! (reprisfoto)

Vid Gysinge järnvägsbroar

Idag bar det iväg norröver mot Gysinge. Inledningsvis gick vi en tur längs den gamla järnvägsbanken och över de gamla järnvägsbroarna. Vi var inte ensamma om den idén, leden var full med folk. Att jag skriver att leden var full med folk är helt enkelt för att sträckan vi gick är en del av Gästrikeleden. 

Särskilt många foton på broarna blev det inte, det finns ju så mycket annat spännande att upptäcka och se 😉

Järnvägsbro
Gamla järnvägsbroarna i Gysinge, en del av Gästrikeleden.
Skylt järnvägsbroar
Här går man på egen risk – inte skylla på någon annan om man trillar i med andra ord 😉
Längs järnvägsbanken
Den gamla järnvägsbanken kantas allt som oftast av Dalälven och vacker växtlighet!
Bostad vid älven
Inte så dumt ställe att bo på, vackrare utsikt än från det här huset kan jag nog knappast tänka mig!
Skog längs älven
Höstfärgat i skogen längs älvkanten – men inte alls så färgrikt som vi tänk och trott!
Tredelad svamp
Svamp direkt ur den gamla trädstammen som fallit omkull – om jag inte är helt fel ute så är det en Biskopsmössa
Svamp ur stocken
Man kan – enligt Wikipedia – skilja på den ”vanliga” Biskopsmössan och den lömska Biskopsmössan utifrån växtplats – den vanliga växer ofta på gamla, murknande trädstammar. Den lömska är – så klart utifrån namnet – giftigare än sin namne. Men jag skulle å andra sidan inte äta någon av dem för giftiga är de båda två 😉

Klicka på fotona så ser du dem i en större variant. Fler foton från Gysinge kommer inom kort!

Naturreservat Jungfrun

I fredags gav vi oss iväg till Lickershamn för att beundra Gotlands högsta rauk – Jungfrun. Namnet har rauken fått från en gammal sägen – om olycklig kärlek givetvis. Du kan läsa mer om det om du förstorar fotot här nedanför!

Info jungfrun

Rauken Jungfrun står på en hög klint och fallhöjden från klinten den står på är sisådär 20-25 meter så det gäller att hålla reda på vart man sätter fötterna – och på barnen. Kommer man inte ihåg det senare (gud förbjude) så finns det små påminnelser här och där!

Varning

Men utsikten från klinten är magnifik och tål att beundras. Stigen upp till klinten var ganska lättvandrad och väl värd att ge sig uppför. Med facit i handen kan jag säga att den utsikten hade varit värd en riktigt jobbig stig upp också – men nu slapp vi det!

Som ni ser här nedanför så stupar det brant neråt – rättare sagt, det stupar rakt neråt. Stupen är inte utmärkta så det gäller att ha lite koll på läget och fundera över hur mycket man vågar – eller vill – tänja på gränserna!

Och nog är hon värd att beundra både nära och på håll! Jungfrun är magnifik där hon höjer sig över havet!

Rauk Jungfrun

Ett tips från oss är att om du är på Gotland – packa en fikakorg, åk ut till Lickershamn och knalla uppför klinten. Slå dig ner på en filt och NJUT! För dig som inte är mätt på raukar efter det så finns ett litet, men vackert, raukområde på lägre höjd också. Dit gick inte vi då vi kände att vår raukkvot för dagen var uppfylld!

Lergravsvikens naturreservat

I tisdags for vi runt en del på de norra delarna av Gotland som jag nämnt tidigare. Många stopp blev det under resans gång, både korta och långa. Av det längre slaget var stoppet i Lergrav och i Lergravsvikens naturreservat. Trots värmen kunde vi inte låta bli att strosa runt i raukområdet och njuta av både raukar och utsikt.

Lergravsviken info

Lergrav hittar du på Gotlands nordöstra kust, ett ganska stort raukområde med mängder av raukar. Mest känd är antagligen Lergravsporten som du kan se här.

Men nog fanns det gott om andra raukar att beundra också! Nu är naturreservatet så pass stort och värmen var så påtaglig så vi orkade inte riktigt runt hela området, vi skulle ju orka med lite annat under dagen också 😉

Utsikten från raukområdet, som ni sett prov på förut, går inte av för hackor. Där kan man slå sig ner och njuta en ganska lång stund – vilket vi också gjorde. En fikapaus i den miljön är sannerligen inte fel!

I delar av reservatet har man tidigare brutit kalk (tur de inte snodde raukarna) och som en kvarleva från den tiden tornar en gammal kalkugn upp sig längst ut i ena kanten av naturreservatet.

En gammal ugn

Här i Lergravsviken är det tydligen också dåligt med mobiltäckningen, därav telefonträdet som ni sett tidigare. Här utlovas ”två pluppar” och någon har också varit vänlig nog att ställa dit både bord och stol för den som är sugen på en pratstund i telefon – varför man nu skulle få lust med det i en sådan här miljö. Det finns sannerligen annat att roa sig med än att prata i telefonen!

Telefonträd

Folhammars naturreservat

I söndags gav vi oss iväg mot Gotlands västra kust och Folhammars naturreservat som ligger drygt en kilometer nordost om Ljugarn. Ett område som förmodligen är mest känt för sina raukar, normala år finns det en hel del växtlighet att se också men i år är det så torrt så många av växterna har torkat bort eller blommat över.

I väntan på det antågande åskvädret så var luften otroligt kvav och värmen nästan olidlig så promenaden runt området blev kortare än den normalt skulle ha blivit men några foton fick vi med oss hem trots allt!

Blåeld

Folhammars raukområde

Kust med raukar

Rauk

Tapper buske

Vill man så går det att växa på de mest otroliga ställen!

Raukar Folhammar

Tillgänglighetsanpassat i reservatet

I onsdags for vi ju runt en del och hamnade slutligen vid Hälleskogsbrännans naturreservat, det första naturreservat jag sett som varit tillgänglighetsanpassat vilket jag nämnde i onsdagens inlägg. Jag får förmoda att det är Länsstyrelsen i Västmanlands län som ordnat med ramper och annat som underlättar för de med en funktionsnedsättning liksom för de som vill ta med sig barnvagnen upp till utsiktstornet.

Skylt Hälleskogsbrännan

Klicka på bilden så kan du läsa vad som står på skylten!

Längs rampen, som du kan se här nedanför, finns små ”rastplatser” i form av plattformar med sittplats för den som behöver sätta sig och vila en stund. Rampen är lång och lutar svagt uppåt (eller nedåt beroende på vilket håll du är på väg åt) så det kan kan vara bra att kunna sätta sig en stund om man inte är i så god form av någon anledning.

Ramp Hälleskogsbrännan

Här ser du hur rampen vindlar sig fram över det brända området. På sina håll finns också små trappor ned till marken och även här har man tänkt på dem som har en synnedsättning så trapporna är tydligt utmärkta med ”punkter” i avvikande färg och struktur så att ingen ska behöva kliva utanför rampen av misstag.

I slutet av rampen finns ett utsiktstorn i två våningar, detta torn har bara trappor men för den som inte kan – eller vill – klättra upp finns en utsiktsplattform nedanför tornet. På plattformen finns gott om sittplatser för den som vill pausa en stund och fascineras av utsikten över naturen som så sakteliga återhämtar sig efter den stora branden.

Uteklassrum

Här finns även ett ”uteklassrum” för föreläsningar och under detta finns både tillgänglighetsanpassade toaletter liksom en regn- och vindskyddad grillplats. Vill man inte grilla kan man alltid använda sittplatserna som skydd om det skulle börja regna. Sen kan väl jag, i dessa torkans tider, fundera lite över valet att bygga ett flertal grillplatser här ute i skogarna. Men å andra sidan är det ju bättre att folk använder dem än att någon får för sig att använda en engångsgrill här, men förhoppningsvis är folk kloka nog att följa det totala eldningsförbud som råder just nu.

Jag måste säga att det är imponerande vilket jobb som lagts ned för att göra platsen tillgänglig för alla, det underlättar ju helt klart även för oss som inte har några direkta funktionsnedsättningar. Att ta sig upp på Grävlingsberget utan att använda rampen skulle vara ett ganska stort projekt för som ni ser på fotot med rampen så är markerna inte särskilt lättillgängliga.

Med hjälp av teknik och sociala medier

Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) forskar (bland annat) på vad som händer i naturen efter en stor skogsbrand, om hur vegetationen återhämtar sig och säkerligen en hel del annat. Till sin hjälp har de tekniska lösningar men de använder sig också av oss – allmänheten som vi så vackert kallas mellan varven.

Kamera

Den här så kallade time-lapsekameran hittar man vid Hälleskogsbrännan som vi besökte igår, det vill säga där den stora skogsbranden i Västmanland rasade sommaren 2014. Det hela resulterar vad jag tror i en sån video där allt ser ut att växa i en rasande fart. Mer om vad som sägs på den gula informationsskylten kan du läsa här (klicka på bilden för att förstora den);

Vegetationskamera

Men SLU vill också ha hjälp av allmänheten i sina forskningar. De har därför skapat ett stativ där du kan lägga i din mobiltelefon, stativet är fast och motivet är därmed givet. Sen vill SLU att den som fotat lägger upp bilden på sociala medier med taggen #Grävlingsberget och på så sätt kan de följa vegetationens utveckling med hjälp av oss som besöker naturreservatet.

Skylt Grävlingsberget

Själv la jag inte ut någon bild då min mobil inte passade i hållaren utan att jag pillade loss den ur skyddsskalet. Med tanke på att fallhöjden ner var ganska omfattande och det hade varit svårt att fiska upp den om jag tappade den så lät jag helt enkelt bli. Men förhoppningsvis får de hjälp av andra i sin forskning!